Familjen Boman

”Huset var som att krypa in en stor varm famn”

För Pia Boman och hennes familj är den där dagen i september 2011 för alltid inpräntad i minnet. Hennes man, Peter, var ute med åkgräsklipparen på gården i Tvååker utanför Varberg. Linus, som då var 4,5 år, lekte ute och klättrade på gärdsgården när han plötsligt trampade i ett jordgetingbo.

– Linus fick panik, rusade iväg och hamnade rätt under gräsklipparen. Peter fann sig snabbt men Linus ben var redan allvarligt skadade. Jag kom ihåg att jag satt där med hans fot i en handduk innan ambulansen kom och jag tänkte ”den kommer aldrig gå att rädda”, säger Pia.

Första mötet med huset
Det blev en brådskande ambulanstransport till Östra sjukhuset i Göteborg och många, långa timmar i operationssalen för Linus. Utanför gick hans chockade föräldrar tills en sköterska sa att ett rum väntade på Ronald McDonald Hus.

– När vi kom till huset fick vi träffa dessa, ja, änglar till personal. Vi var ju minst lika chockade som Linus, huvudet fungerade inte. Och då kom dessa underbara människor på huset och verkade ha all tid i världen, kändes det som, att sitta prata med oss, ge oss mat, en säng att sova i. Det var som att krypa in i en stor varm famn.

I åtta dagar låg Linus nedsövd och på dag fem amputerades hans vänstra underben.

– Det som höll ihop oss psykiskt under den tiden var huset och personalen där. Vi hade blivit knäppa om vi inte haft möjlighet att gå dit varje kväll och få andas ut och lägga oss en stund.

Acceptera det som hänt
När Linus vaknade och flyttades till en vårdavdelning började en annan fas – att acceptera det som hade hänt och få igång Linus igen.

– En fantastisk möjlighet med huset var att jag kunde laga mat där och ta med mig till Linus. Att han kunde få mammas spagetti med köttfärssås. Det var en otrolig lyx för oss och betydde mycket för honom.

De sista veckorna på sjukhuset kunde även Linus komma till huset en stund under dagen i sin rullstol.

– Linus var ju en duracellkanin, han satt aldrig still. Och helt plötsligt så kom han ingenstans. Det var tufft, men samtidigt är barn otroligt anpassningsbara, mer än vi vuxna. Han var förbannad för att han inte kunde springa som förut, men då fick han väl krypa i stället. Han löste det, även om han inte var imponerad av situationen, så att säga.

Att komma hem
Efter åtta veckor var det dags att åka hem till gården igen.

– När vi kom ut från sjukhuset, då tog den ”sköna” tiden slut. Man fick börja kriga för att få protes, handikappanpassad skola, anpassat hus… Ja, allt det där som skulle få vår vardag att fungera igen. Det har varit mycket, men det har blivit bra.

I dag har Linus två proteser: en som han använder när han spelar fotboll, innebandy eller hoppar i studsmattor och en vanlig som han använder i skolan och hemma. Eftersom han fortfarande växer så får han perioder då det gör ont att använda protesen och då får det bli rullstol istället.

– När Linus inte har ont, då kan han göra vad han vill. Det var en av de första sakerna jag googlade, hur man levde som amputerad. Och jag insåg att man lever ett lika bra liv som någon annan. Så även om det är nattsvart ibland, så gäller det att hitta lösningar och köra på. Det har vi tutat i Linus också, för honom är inget omöjligt.

Ge tillbaka till huset
De besöker fortfarande huset varje gång de är i Göteborg och försöker ge tillbaka genom att anordna husmiddagar eller bjuda ner personalen till Tvååker till deras enplanshus, som stod färdigt ett år efter olyckan.

– Man vill försöka ge tillbaka lite av det stora man fick där på huset. Och det var inte bara för mig, Peter och Linus som huset betydde så mycket, utan även för Linus äldre bröder, mina systrar och min mamma och pappa, som kom och bakade och lagade mat och kunde vara med oss en stund. Det är svårt att sätta ord på vad det betydde för oss, det är en obeskrivlig känsla. Det är en fantastisk tur att huset finns.

Bilderna:

Linus med familjens hund Zacco.

Linus älskar att hoppa studsmatta.

Med specialprotes kan Linus göra allt det han älskar, till exempel att spela fotboll och innebandy.