I augusti blev Annie Berntsson och Joakim Jonsson föräldrar. När deras tvillingar, Nils och Maya, föddes gick allt bra. Men från en dag till en annan blev Nils sjuk och vardagen ställdes på ända. På Ronald McDonald Hus har familjen kunnat vara tillsammans och har där fått ett andra hem.

Den sjunde augusti såg Nils och Maya dagens ljus för första gången. Allt hade gått bra och några dagar senare var den lilla familjen hemma i Trollhättan igen. Den tolfte augusti hade de ett planerat återbesök och i samma stund som de höll på att packa in sig i bilen började Nils att bli dålig. Han var ledsen och otröstlig.

 – När vi kom fram till NÄL och läkaren tittade på honom gjorde hon en akutbedömning. Hon sprang iväg med honom och de började försöka rädda livet på honom, säger Annie.

Det konstaterades att Nils stora kroppspulsåder var för trång och han flögs i helikopter till Sahlgrenska i Göteborg. Annie, Joakim och Maya kom efter i en taxi.

 – Vi visste inte vad som väntade eller hur länge vi skulle vara här. Väl på plats fick vi träffa honom och då var han mer stabil – även om han var intuberad och i respirator. Läget var riktigt kritiskt, säger Joakim.

 På sjukhuset berättade personalen att familjen skulle få bo på Ronald McDonald Hus och visade åt vilket håll de skulle gå. Första gången de kom in på Huset tänkte både Joakim och Annie: ”wow!”. De var förvånade över att det var så mysigt och att personalen var så trevlig.

 – Vi hade hört talas om Ronald McDonald Hus, men visste inte att det var så självklart att vi skulle få bo här – att vi skulle kunna få vara tillsammans. Men det var verkligen en självklarhet från sjukhusets och Ronalds håll, säger Annie.

 – Det var sommarens varmaste dag och klockan var nio på kvällen. När vi kom fram till Huset möttes vi av en jättevänlig receptionist som hjälpte oss att checka in, och hon sa något som jag aldrig kommer att glömma, berättar Joakim och Annie fyller i:

 – Hon sa: ”Nils är i de tryggaste händerna, var inte oroliga. De har räddat livet på min son.” Det var precis vad jag behövde höra som nybliven mamma till ett sjukt barn.

 Sedan dess har familjen bott på Huset. Nils har genomgått flera operationer, både lyckade och sådana som har gett komplikationer. Läkarna har trott att han inte skulle klara sig, men till sist vände det.

 – Läkarna säger att det nog kommer att vara två steg fram och ett steg bak. Vi får räkna med att det tar tid – och vi har inte bråttom. Det enda vi vet är att vi ska ha hem båda våra bebisar. Det vanliga livet får ju vara lite på paus, men vi måste fortsätta att leva, säger Annie.

 Boendet på Huset har möjliggjort att de båda föräldrarna har kunnat ta hand om Maya samtidigt som de har kunnat vara nära Nils på sjukhuset.

 – Vi slutar inte att förvånas över hur fantastiskt allt kan vara. Det här är precis vad vi behöver när vi inte kan vara hemma hos oss eller träffa släkt och vänner. Personalen har blivit som vår nya familj. De berättar att de ser hur Maya växer och utvecklas. Det är värdefullt för oss. Nu längtar vi efter att få visa upp Nils också, säger Annie.

 På grund av corona-restriktionerna har Annie och Joakim bara fått vara på sjukhuset en och en. Men tillslut fick de dispens för att få ta med sig Maya in till Nils.

 – De har kunnat ha lite tvillingmys på sjukhuset. De har ju legat så nära varandra så länge i magen och vi ville inte att de skulle förlora det, säger Joakim.

 Till slut, vid tre månaders ålder och efter 86 dygn på IVA, blev Nils tillräckligt stark för att kunna flyttas till hjärtavdelningen för barn. Äntligen fick hela familjen vara samlad igen.

 – Det var tuffa men fantastiska dagar. Det var första gången Nils såg båda sina föräldrar samtidigt förutom första veckan i livet. Vi stod på varsin sida om sängen och han tittade fram och tillbaka mellan oss. Vilka leenden vi fick! säger Joakim.

 Men sedan kom ett bakslag. Nils fick ett hjärtstopp och är nu tillbaka på IVA.

 – Vi slutar aldrig beundra att han är så stark. Han kämpar på och vill leva. I takt med att han vaknade upp såg man glädjen i hans ögon och sedan har han legat och skrattat. Han är en fantastisk bebis och nu är han på rätt väg igen, säger Joakim.

 Trots att familjen egentligen lever i sin mardröm och att de längtar hem till vardagen känner de sig trygga på Huset.

 – Vi vet att vi kommer att behöva komma tillbaka hit fler gånger, men det känns inte stressande utan snarare som en trygghet, säger Joakim.

 Annie håller med och tillägger:

 – På köpet har ju våra barn blivit göteborgare, istället för Trollhättebor. Det blir coolt för dem att kunna berätta senare.